Jag går varje dag med ett leende på läpparna, med tankarna om att vad som än sker idag ska jag ha ett leende på läpparna för att visa att jag är glad och kunna sprida ut min glädje till andra. Men vad som inte syns bakom leendet är tankarna om alla krav som ställs på mig. Alla tankar om att den jag älskade allra mest fortfarande är borta och har inte kommit tillbaka. 

När begravningen var den 13e April var det över 50 pers där, många släktingar, många som visste om min barndom och vem jag var. Varje vecka sen Farmor dog(20 Mars) har jag besökt både farfar och farmors mamma varje vecka! Även om jag haft mycket i skolan. 
I slutet av begravningen var det många som kom fram till mig och sa: "Nu tar du hand om din pappa, I......, farfar och din farbror va?"  "Ja, det är klart." Fick dom som svar då. Jag ångrar inte att jag sa det, det är inte det jag försöker få fram. Men att försöka klara av alla tankar om att farmor är borta OCH tankarna om att finnas för alla de jag nämde samt ta hand om dom. Jag orkar inte. Jag känner ett tvång av att besöka farfar och farmors mamma VARJE vecka, annars kanske dom blir besvikna. Den tanken kretsar i min hjärna hela tiden. Att jag inte räcker till, att dom bli besvikna. Samtidigt känner jag mig bara självisk om jag ska bara bry mig om mig i första hand. Jag måste känna att jag finns där för dom, mamma, pappa, min farbror och mina kompisar. Det kommer i första hand. 

Men hur ska jag kunna besöka farfar utan att gå därifrån med en klump i halsen och nära till tårar? Hur ska jag kunna besöka farfar och fullständigt se honom förstöra sitt liv genom att sitta i samma fotölj dag ut och dag in? Det är här jag känner behovet av att jag måste åka dit för att hjälpa honom hitta livslusten och självkänslan igen. Men jag orkar inte. Men jag får väl helt enkelt försöka. 

Här är några citat jag tycker passar just nu: 

" Now you're just somebody that I used to know"

"Vem är jag utan dina andetag?"

" And I hope life is good wherever you are, you will be forever in my heart"

"If I had told you the right things, would it matter at all? If I only knew you were standing on the edge waiting to fall, oh I would give just anything to see your face to hear your voice just one more time"

Farmor:

Hela mitt liv har du funnits hos mig, allt vi gjort och allt du lärt mig, alltid har du funnits hos mig, jag har känt dig i min närhet, känt dig vid min sida och känt dig värma mitt hjärta även de kallaste vinter dagarna. 

Nu är du en av de änglarna som vakar över sina nära och kära uppe i himlen. En ängel med en vacker sångröst som lyser upp himlen även de mörkaste nättera.

Allt jag kan säga är Jag Älskar Dig.

Jag är inte redo att ta farväl av dig ännu, inte redo att säga ett sista godnatt.

Så jag nöjer mig än så länge med ett:

Jag Älskar Dig   

 

20 mars, vid straxt innan 24a tiden.. Det var då du tog ditt sista andetag, ett långsamt oplågande andetag. Det sista.

Vad hände? Allt gick så fort. 15e mars skulle du fått åka hem, 19 mars var jag uppe hos dig, tårarna rann, händerna skakade och hjärnan stängdes av. Dina händer var kalla, din blick var långt borta, jag kunde inte eller rättare sagt ville inte försöka intala mig att det var du som låg där, hade det blivit något fel? Det var inte min farmor som va där, eller va det de? Läkarna kan inte mena allvar när dom sitter framför mig och säger att du inte har lång tid kvar, det är ju bara SJUKT! 2 veckor har nu gått, 2 oändligt långa veckor, 2 veckor med stor saknad men också 2 veckor av ren förvirrning och chockhet. 2 veckor har gått, När kommer du tillbaka? För visst är det som min hjärna säger till mig att du är på kurs? Du är på tolk kurs och tolkar för döva, du är snart tillbaka igen.. Eller hur? 

Nej, det är inte så, jag vet att du "sover" och inte kommer tillbaka, men varför vill jag inte förstå det? De tar tid jag vet, många har sagt det, men detta är en sak.. en sak som kommer plåga mig.. en tanke av att du snart kommer tillbaka till mig. 

Jag gråter inte, jag sörjer inte, inte än. Jag håller humöret uppe även om det känns så fel att skratta, att prata som att ingenting har hänt, jag vill gråta, jag vill sörja, men det går inte. Du är inte borta. Du kommer snart och håller om mig igen, jag får snart känna din doft, få äta dina kakor, få göra allt det jag gjort med dig de senaste åren, visst är det så? 

Jag tittar mot stjärnorna, tittar på din dödsannons, tittar på allt som påminner mig om dig, bilder, tavlor allt möjligt. Jag skakar på huvudet och skrattar för mig själv. Ha Ha. Detta stämmer ju inte.  Det är helt omöjligt. 

Min farmor var en fantastisk person, när mina kompisar hör mig säga, min farmor är död, förstår dom inte kontakten min farmor och jag hade. Hon var min kompis, hon var min farmor, hon var mitt allt. Ända sen jag föddes, har min farmor aldrig varit sjuk, hon har varit på topp, lärt mig nya saker, tagit med mig på teatrar(varje år sen jag var 4a i gammla linköping), vi har bakat tillsammans, vi har sjungit tillsammans, vi har spelat piano tillsammans, vi har gjort hur mycket som helst tillsammans och nu är allt det borta. Vem ska lära mig teckenspråk? Vem ska fortsätta lära mig spela piano? Hur stor kommer inte saknaden vara när och om jag ska fortsätta gå på teatern? Vi pratade om det den 14e mars, som att allt var som vanligt.. men nu kommer de ju inte ske. 

Jag saknar dig, jag ångrar att jag inte kom mer än vad jag gjorde efter jul, att jag inte besökte dig mer när du låg på sjukhuset. Att jag kunnat säga till dig hur mycket du betydde för dig, att jag älskade dig. 

När jag besökte dig i måndags, när vi var själva, när jag höll din kalla hand och sa att jag tyckte om dig jätte mycket, jag fick inte ut orden: Jag Älskar Dig, det plågar mig. Varför lyckades jag inte? Jag säger det nu istället: Jag älskar dig och du kommer alltid vara en del av mig! 

R.I.P Farmor <3