20 mars, vid straxt innan 24a tiden.. Det var då du tog ditt sista andetag, ett långsamt oplågande andetag. Det sista.

Vad hände? Allt gick så fort. 15e mars skulle du fått åka hem, 19 mars var jag uppe hos dig, tårarna rann, händerna skakade och hjärnan stängdes av. Dina händer var kalla, din blick var långt borta, jag kunde inte eller rättare sagt ville inte försöka intala mig att det var du som låg där, hade det blivit något fel? Det var inte min farmor som va där, eller va det de? Läkarna kan inte mena allvar när dom sitter framför mig och säger att du inte har lång tid kvar, det är ju bara SJUKT! 2 veckor har nu gått, 2 oändligt långa veckor, 2 veckor med stor saknad men också 2 veckor av ren förvirrning och chockhet. 2 veckor har gått, När kommer du tillbaka? För visst är det som min hjärna säger till mig att du är på kurs? Du är på tolk kurs och tolkar för döva, du är snart tillbaka igen.. Eller hur? 

Nej, det är inte så, jag vet att du "sover" och inte kommer tillbaka, men varför vill jag inte förstå det? De tar tid jag vet, många har sagt det, men detta är en sak.. en sak som kommer plåga mig.. en tanke av att du snart kommer tillbaka till mig. 

Jag gråter inte, jag sörjer inte, inte än. Jag håller humöret uppe även om det känns så fel att skratta, att prata som att ingenting har hänt, jag vill gråta, jag vill sörja, men det går inte. Du är inte borta. Du kommer snart och håller om mig igen, jag får snart känna din doft, få äta dina kakor, få göra allt det jag gjort med dig de senaste åren, visst är det så? 

Jag tittar mot stjärnorna, tittar på din dödsannons, tittar på allt som påminner mig om dig, bilder, tavlor allt möjligt. Jag skakar på huvudet och skrattar för mig själv. Ha Ha. Detta stämmer ju inte.  Det är helt omöjligt. 

Min farmor var en fantastisk person, när mina kompisar hör mig säga, min farmor är död, förstår dom inte kontakten min farmor och jag hade. Hon var min kompis, hon var min farmor, hon var mitt allt. Ända sen jag föddes, har min farmor aldrig varit sjuk, hon har varit på topp, lärt mig nya saker, tagit med mig på teatrar(varje år sen jag var 4a i gammla linköping), vi har bakat tillsammans, vi har sjungit tillsammans, vi har spelat piano tillsammans, vi har gjort hur mycket som helst tillsammans och nu är allt det borta. Vem ska lära mig teckenspråk? Vem ska fortsätta lära mig spela piano? Hur stor kommer inte saknaden vara när och om jag ska fortsätta gå på teatern? Vi pratade om det den 14e mars, som att allt var som vanligt.. men nu kommer de ju inte ske. 

Jag saknar dig, jag ångrar att jag inte kom mer än vad jag gjorde efter jul, att jag inte besökte dig mer när du låg på sjukhuset. Att jag kunnat säga till dig hur mycket du betydde för dig, att jag älskade dig. 

När jag besökte dig i måndags, när vi var själva, när jag höll din kalla hand och sa att jag tyckte om dig jätte mycket, jag fick inte ut orden: Jag Älskar Dig, det plågar mig. Varför lyckades jag inte? Jag säger det nu istället: Jag älskar dig och du kommer alltid vara en del av mig! 

R.I.P Farmor <3